Rebeckas Gråt

i
skymningen
med sin gråt
och
sin tomhet
sitter den
som blev kvar...
ensam igen
med tankar
och minnen
och frågor
utan svar...
och tänk på det, Rebecka
din tid är ju begränsad av dej själv
och av din arts natur. Hur länge har
inte kungar, ledare och poeter kämpat förgäves
mot tiden...och...hastigt eller stilla gått sitt öde tillmötes.
det är fåfängt Rebecka
tusentals år av fåfänga som tärt maktlöst sörjande
generationer.
nej
det gagnar dej inte...eller finner du njutning
i din sorg...
varför vill du vara evig, du kom ju till
långt efter begynnelsen och du ska härifrån innan
slutet - som alla andra...
du ser ju vad som sker, att allting ändrar sej...
så är naturen...
gräset gulnar...eller kanske äts det upp...
inte kan varenda strå bli frälst ifrån ondo.
nej bara stå på samma plats och bilda helhet...
och kallas GRÄSET
liksom vi är MÄNNISKORNA...
så
tänk på det,
Rebecka
du är ensam
du blev kvar
men
låt dom gå
som inte orkar stanna
du lever ju,
Rebecka,
sluta
tänk på
det som var
din tid är inte
slut ännu,
Rebecka...

[Text & Musik: Py Bäckman]