Och regnet föll...

Där stod han på en hög av sten, ett monument av någons liv...
en krossad dröm, nu var det tyst och regnet föll...
Och han kände att han levde, han stod ensam kvar i en galen värld,
han tänkte: det kunde vara jag, och han kände sig så tom.
Slogs du för att dödas, i en galen dans?
Dog du, för att födas till en gud, någon annanstans...
i en tid som frös till is, där livet inte fanns.
Och vintern gjorde regn till snö, den gömde allt som måste dö
-för slipat stål, och vårdslös hand, som rädslan styrt.
Och han trodde att han levde, för hans ögon brann, av den skräck han sett...
Han ropade: O, förlåt mig Gud, -om du finns där någonstans!?
Slogs du för att dödas, i en galen dans?
Dog du, för att födas till en gud, någon annanstans...
i en tid som frös till is, där livet inte fanns.
Slogs du, för att leva i den värld du var?
Bara för att värna om den tid, du hade kvar...
En sekund av evighet, som ändades i dag.
Han rände vapnet, täckt av blod, i denna stenhög där han stod
och föll på knä. Det var så tyst, och mörkret föll...
Det var bara han och natten, och en himmel - full av oändlighet!
Där låg han kvar, när en stjärna föll, och viskade: Jag vet!
Slogs du för att dödas, i en galen dans?
Dog du, för att födas till en gud, någon annanstans...
I en tid som frös till is, där livet inte fanns.
Slogs du för att leva i den värld du var?
Bara för att värna om den tid, du hade kvar...
En sekund, av evighet, som ändades i dag.

[Text: Py Bäckman Musik: Mats Wester]